På väg från punkt A till punkt B. Man befinner sig ingenstans, man är bara. Sitter på golvet och undrar hur länge det tar att komma fram. Och till vad då?

Så glömmer man att säga högt det som man borde och babblar bara på om all världens onödvändiga saker. Det är det som man uppfattar allt för sent. Alltid alldeles för sent.

Jag har börjat undra om man faktiskt kan överleva någonting. Det har börjat kännas som om man bär med sej allt det som man har upplevt nån gång.

Det är midsommar och jag tänker på gamla vänner, exer, allt det som har varit men som ändå påverkar mej i dag å som jag tänker på alltid då å då. Man ljuger om man säger att man har överlevt nånting helt å hållet. För nånting fastnar väl alltid, nånting blir alltid kvar.

Vet int varifrån allt det här nu kommer.

Min godisdag är int här. Kom, kom, pojken min.